Powered by Jasper Roberts - Blog

The birth story - Our little Juni

Here we go! Många av er har önskat få höra min förlossningsberättelse och jag är faktiskt glad att jag skrev den direkt när jag kom hem i fotoboken för såhär en månad efteråt så känns det som att vissa delar liksom försvunnit på vägen. Ha ha. Så här kommer den nu och jag varnar för ett MYCKET långt inlägg...
Det hela började på södagnatten mot måndagen, alltså 24/8. När jag gått och lagt mig den kvällen fick jag värkar som kom kontinuerligt men aldrig tätare än 7-10 minuter. På morgonen den 25/8 när jag klev upp högg det verkligen till i magen och värkarna tilltog och jag fick ställa mig upp och luta mig mot något och andas mig genom värkarna men även nu kom de aldrig supertätt. Vid lunch klingade det av och jag/vi kände oss väldigt besviken då vi trodde att det verkligen var dags att få träffa vår lilla dotter. Senare på kvällen när jag skulle gå och lägga mig började det hela om igen. Var det dags eller var det bara falskt alarm igen? Jag försökte sova och ignorera dem men värkarna tilltog hela tiden och till slut var jag tvungen att kliva upp och vandra omkring i lägenheten och luta mig mot något vid varje värk och andas igenom dem. Jisses, nu började det verkligen göra ont och vid det tillfället kände jag att nu är det tusan dags! Jag vankade av och an själv då jag inte ville väcka älsklingen, tänkte att han skulle få någon timmes sömn så han skulle vara lite piggare och det gick ju hyfsat bra än så länge. Jag höll på sådär ett tag till jag började känna att nu jävlar gör det riktigt ont och behöver lite stöd så jag gick in till älsklingen och viskade att det nog var dags nu men att jag tänkte ringa förlossningen och höra vad de tyckte.
Vid det tillfället have jag ca 3 värkar per 10minuter och de på förlossningen sa att jag var välkommen när jag ville för en undersökning om jag var orolig, annars rekommenderade den vänliga kvinnan mig att stanna hemma ett tag och t.ex ta ett bad. Jag som var livrädd att komma in för tidigt bestämde mig för att ta ett bad så älsklingen tappade upp ett och satt med mig i badrummet och klockade mina värkar. Jisses vad skönt det var, jag hade så varmt vatten att huden blev helt röd men jag mådde gott. Jag badade i ca 45minuter och klev sedan upp och fixade lite hemma medan älsklingen packade allt. Jag fönade håret men där någonstans kände jag att jag ville åka in och göra den där undersökningen så älsklingen hämtade bilen och vi körde genom ett tyst och stilla Umeå till förlossningen runt 04.30 på morgonen. Vi blev mottagna vid dörren och skulle gå till ett undersökningsrum men under tiden dit fick jag värk på värk och fick nästan inte fram ett ord så barnmorskan bara vände på klacken och sa - ni får  minsann en egen sal på en gång så vi kilade in på "vårt rum" och jag la mig ner och fick en CTG-apparat kopplad till magen och sedan undersöktes jag och det konstaterades att jag var öppen 4cm så jag skrevs in, nu var det på riktigt! Jisses vad spännande det var, nu låg jag på rummet där vår dotter senare skulle födas.
Jag satt mig på en pall i duschen och älsklingen hjälpte mig att riktade de varma strålarna från duschslangen på magen och det kändes riktigt bra. Runt 08.00 tiden tyckte barnmorskan att det var dags att få något att hända eftersom jag aldrig haft vattenavgång så hon föreslog att vi skulle ta hål på fosterhinnan och skjutsa på allt lite och självfallet var vi med på noterna. Vid det här laget var jag öppen 6cm och jag tyckte värkarna fortfarande var hanterbara för mig. När klockan blev 10.00 gjordes en ny undersökning och då var jag öppen 7cm och värkarna hade tilltagit och jag hann liksom aldrig riktigt vila och pga av min sömnbrist (både från natten innan och denna natten när det blev noll sömn) valde jag EDA. Jag berättade för barnmorskan om min oro att värkarbetet skulle stanna av med EDA (hade hört detta innan) men hon lugnade mig och sa att det inte alls var lika vanligt med detta när man kommit så långt in i förlossningen som jag var utan att det oftast är om man väljer att ta det tidigt i förlossningen det kan ske även om det inte heller är jättevanligt. Jag litade fullt på detta och sa ja tack - ge mig, ge mig! Runt 11.00 tiden kommer narkosläkaren in och lägger EDA´n och jag var så orolig över detta eftersom jag är otroligt rädd för nålar och sprutor. Att man dessutom skulle sitta helt still, kuta rygg och ha värkar gjorde ju inte saken bättre men vid det här laget hade jag även tagit till lustgasen så den och min underbara fästman gjorde mig lugn och sansad och EDA´n kunde läggas och jag pusta ut och vila. Det var verkligen himmelskt när EDA´n kickade in. Jag minns hur älsklingen sa att - Känner du inte det där? Jag ba - Vad då?. Ha ha! Man ser ju värkarbetet på monitorn (se bilden här nedan - den nedersta delen är värkarna och som ni kan se så kommer de väldigt ofta och topparna är när de känns som allra mest) men detta försvann helt och den ända känslan som fanns kvar var att det liksom kändes som ett tryck neråt. Nu fick jag chans att vila lite grann iallafall och jag mådde väldigt bra även om jag var trött.
När klockan blev 14.00 var det dags för ännu en ny undersökning och nu var jag öppen 10cm. Jag har alltid trott att japp nu är det dags att börja krysta, nu ska bebis ut men icket. Nu ska barnet sjunka ner och sedan ska det rotera och rotera igen. WHAT liksom? Är vi inte klar snart? Ha ha! Jag får värkstimulerande dropp och jobbar på i timtal och även om kroppen skrek att få krysta så fick jag inte klartecken från barnmorskan att det var ok utan jag fick istället fokusera på att inte krysta, att liksom hålla tillbaka något som kroppen själv ville otroligt mycket. Jag var så sjukt trött i kroppen vid det här laget. Hade inte ätit något sedan dagen innan vid middagstid och allt jag fått i mig efter det var fruktsaft, vanlig saft och vatten men det verkade liksom ändå räcka till.
Klockan 20.00 fick jag äntligen klartecken. Då var alla roteringar och dant gjort och nu fick jag äntligen krysta. Halleluja! Det kändes så bra och som den mest naturliga saken och jag var otroligt fokuserad på min uppgift. Så fokuserad att jag aldrig märkte att rummet fylldes med personal som hjälpte till och tryckte mot mina ben, peppade och höll mig under uppsikt. Tur att man är så uppslukad i det man gör att man inte hinner fundera varför alla är där. Jag hörde dock långt borta att det behövde gå lite fortare nu och jag kände väl innerst inne att nu måste jag FAN ta i allt jag kan och det gjorde jag. Jag minns att det kändes som jag var på film och jag skrek högt och ljudligt AAAAAAAAJJJJJJ som kändes typ som en hel minut (skrattar lite åt det såhär i efterhand för det lät verkligen så tokigt, ha ha) men plötsligt så var allt det onda bara liksom borta och jag hörde hur hon gnydde till och så fick jag henne på bröstet. Klockan var då 21.04 och hon var så fin, så perfekt och så himla lik sin pappa. Jag var så lycklig och det var underbart att se min älskade klippa navelsträngen och hans lycka men så hörde jag hur personalen tisslade och tasslade och plötsligt försvann både lilla Juni och min älskade iväg med en sköterska i ilfart och jag fick bara ligga kvar. Hann liksom aldrig uppfatta vad som hände för jag var så otroligt slut i både kropp och knopp men några ord gick in - Hon andades inte som hon skulle så hon skulle läggas på Barn 4 med sepapp och kollas till och att det inte alls var ovanligt, jag skulle inte vara orolig.
Ja, och här är man ju inte riktigt klar utan då ska ju den där förbaskade moderkakan ut också, men det gick snabbt och smärtfritt faktiskt. Det var bara läskigt när jag hade en sköterska hängandes på magen. Ha ha. Och där är man ju inte heller klar utan en check av förlossningsskador görs ju också, men nu så! Älsklingen kom in vid denna tid och berättade om läget. Att lillan skulle få ligga kvar där under observation, allt kändes så konstigt utan henne men det var ändå skönt att veta att hon var i bra händer. Sedan kom det underbara och omtalade fikat med en liten flagga och vi fick tid för bara oss själva och kramas och förundras över vad vi just gjort. Vi längtade båda till vår dotter men jag var tvungen att ligga kvar där i två timmar innan jag fick bli utskriven från Förlossningen så vi passade på att slummra till lite. När det äntligen blev dags blev jag skjutsad med rullstol till Barn 4 där jag fick träffa vår lilla dotter. (Anledningen till varför jag fick sitta i rullstol var för att mitt ena ben var lite bedövat och svårt att lyfta då jag under förlossningen hade så sjukt onti höften. Det kändes liksom som ett konstant sendrag vvilket var mycket ondare än värkarna och då fick jag en extra dos genom EDA´n samtidigt som jag fick ligga på sidan så bedövningsmedlet skulle "rinna rätt" och det hjälpte jättebra! Så bra att jag hade svårt att lyfta det sedan. Ha ha.
När vi kom till barn 4 så bara sprutade mina tårar när jag fick henne i min famn, hon var så himla fin, vår lilla dotter, vårt lilla mirakel! Hon är så perfekt! Tycker det var lite läskigt med alla slangar och den lilla masken men en fantastisk känsla, hon är ju vår! Senare rullade vi vidare upp på BB för några timmars sömn. Lillan fick stanna på Barn 4 under uppsikt. Två nätter fick lillan stanna på Barn 4 men den tredje natten fick hon "permis" och vi fick ta med henne till vårt rum uppe på BB och ha henne hos oss under natten och se hur allt gick. Det var så fantastiskt och dagen efter det blev vi utskrivna och fick äntligen åka hem. ♥
Ganska komiskt såhär i efterhand att tänka tillbaka. Jag hade liksom "bara" värkarna som tecken att det var dags. Ingen beryktad slempropp eller vattenavgång. Ska jag vara ärlig så var det dessa två tecken jag väntade på och hade lite svårt att ringa förlossningen när jag hade värkarna för det var ju just "bara" värkar. Ha ha! Så ingen är den andra lik. Har ni några frågor så tveka inte att ställa dem. Detta var det häftigaste jag någonsin gjort och även om det var jobbigt så skulle jag absolut kunna göra det igen.
1 Anette Starby:

skriven

Det är så roligt att läsa eller höra andras förlossning historier då jag själv har upplevt det två gånger. Det är ett minne för livet. Ha en fortsatt skön söndag!
Mvh http://starby.devote.se

Svar: Ja det är verkligen helt fantastiskt! :)
Therez.se

2 Marie:

skriven

Kul att äntligen få läsa din förlossningsberättelse och jag är så imponerad av alla mammor som klarar en lång förlossning! Jag fick ju, som jag berättat, vår tjej för två månader sedan och det gick så snabbt! Jag fick också bara värkar som tecken på att det var på gång. Det startade vid 10.00 på fm och vid 15.00 var de redan regelbundna. Vid 19.20 åkte vi in, då var jag redan öppen 5-6 cm, vid 21.00 var jag öppen 7 cm och kl. 22.00 var jag öppen 10 cm! Klockan 22.59 föddes vår tjej. Det var otroligt häftig upplevelse och skulle mer än gärna göra om den!

Svar: Åh jisses! Vad skönt att det ändå gick så snabbt. :) För mig blev det ju ett helt dygn som var aktivt men det gick ju bra det också och det var så häftigt! Grattis igen till er tjej! Det här är verkligen livet! Sitter just nu och grejsar lite på datorn medan lilla Juni sussar sött i mitt knä. <3
Therez.se

3 Mia:

skriven

Tack för att du delade med dig av detta. Så oerhört intressant att läsa :)

Svar: Tack rara du! <3
Therez.se

4 Hanna - Min väg till att bli en bättre löpare + ytligheter:

skriven

Tack för att du delar med dig. En fin upplevelse och hon är så söt!

Svar: Tack rara! <3
Therez.se

5 hannah:

skriven

Är så glad att du har valt att dela med dig utav din historia, den är väldigt intressant att läsa och förbereder en lite för ens egen förslossning ;) Hoppas verkligen att ni får ett så bra liv som möjligt tillsammans, och jag längtar tills det är min egen tur :*

Svar: Tack rara du och detsamma önskar jag dig! <3
Therez.se

6 www.alexandrastyle.se:

skriven

Underbar berättelse... Mirakel är vad dom små är =) kram

Svar: Ja verkligen! De är helt fantastiska! <3
Therez.se

7 Nina - Glamourmamman:

skriven

Åh, vad kul att få ta del av din upplevelse!! Även om alla förlossningar är unika, så kan jag ändå känna igen mig i mycket av det du skriver. Det är verkligen magiskt att föda -kvinnokroppen är grym!

Kram på dig!

Svar: Ja kroppen är verkligen helt fantastisk! Jag har verkligen fått en helt annan syn på min kropp efter detta. Och det underbaraste av allt är att det känns som man funnit meningen med livet. Klyschigt men sant! <3 Kram
Therez.se

8 Anonym:

skriven

Tack för att du berätta😊det jag undrar är om epiduralen kändes gjorde ont? Då jag själv är nål rädd och snart ska föda?

Svar: Jag tycker det gick superbra! Själva EDA´n kändes ingenting alls då man får en liten lokalbedövning innan. Jag var så galet rädd när de skulle lägga den men jisses så bra det gick det gick. :) Jag tycker inte alls du ska vara orolig. <3
Therez.se

9 Louise:

skriven

Hej och god morgon, vilken fin förlossningsberättelse blir alldeles tårögd! En förlossning är ju aldrig den andre lik men måste säga att när jag läser din berättelse så är den väldigt lik min, ingen slempropp eller vattenavgång, "bara" värkar, vågar inte riktigt åka in vill vänta in i det sista, och tillslut rullstol för ingen känsel i benet! Du måste haft en bra förlossning för jag känner också så att även om det var jobbigt så skulle jag med absolut kunna göra det igen för det kändes så bra efteråt! Fortsatt lycka i eran lilla bebisbubbla! :)

Svar: Ja jag måste faktiskt säga att jag hade en bra förlossning även om den var långdragen. Jag tycker det var så otroligt häftigt och jisses vilken kropp man har. Har fått sådan sjuk respekt för den nu efter detta. :) Önskar och hoppas på att få göra det en gång till i framtiden. ;)
Tack rara du! <3
Therez.se

10 sophie:

skriven

Har 8 veckor kvar till vår bebis ska komma och jag är helnervös över det hela. Läser allt jag kommer över om hur olika personer upplever det...
Förberedde du dig på något särskilt sätt?

Svar: Jag har under hela graviditeten haft en väldigt avslappnad inställning till förlossningen. Jag har om jag ska vara ärlig aldrig varit orolig över den utan jag har liksom tänkt eller fokuserat på att kroppen vet vad den ska göra när det väl blir dags. Det är ju så himla olika för alla så jag försökte bara slappna av och längta. :) Jag tror att det bästa man kan göra är att fokusera på allt det fina man kommer att få. Hur bebisen kommer se ut, vad mycket mys man kommer ha efteråt o.s.v. Du har verkligen något fantastiskt framför dig och det kommer gå så himla bra! Jag är faktiskt lite avis då jag tycker att detta var det häftigaste jag gjort! Jisses vilken fantastiskt kropp vi har! <3
Therez.se

11 Ellie:

skriven

Vilken fin berättelse! Du kommer vara så glad att du skrev den om några år!! Känner så igen mig i känslan att man inte vill åka in för tidigt, med vår första var jag så rädd att få åka hem igen men när vi kom in var jag öppen 9 cm och en knapp timme senare var lilla T född! Så med de andra två barnen har jag både varit rädd att åka in för tidigt och att åka för sent!

Svar: Hi hi, ja det är nog både ock det där! Första barnet har man ju liksom ingen som helst koll eller aning om vad som väntar eller vad man skall förvänta sig. :D
Therez.se

12 Gabriella:

skriven

Tack snälla för att du delar med dig! Det var fint att få läsa din berättelse. Hoppas att ni alla får må bra!

Svar: Tack själv! :D
Therez.se

13 Johannna:

skriven

Asså gud..!! Man bara måste älska din blogg!! Super snygg!!
Jättebra smak för kläder! Super duper söt bebis! Super fint namn (Juni).
Jättehärliga bilder!!

LIKE. LIKE. LIKE! :) <33

Svar: Vad gullig du är! Tusen tusen tack! <3
Therez.se

14 Nina:

skriven

Åh! Ända sedan jag själv var gravid - och i början lite skräckslagen inför själva förlossningen då man inte har någon aning om hur det ska kännas - har jag varit besatt av att läsa om andras förlossningar då det som står i böcker är så "kliniskt". Hjälpte faktiskt som mental förberedelse för mig - tills världen vändes upp och ner några veckor innan BF då det bestämdes att jag skulle få göra ett planerat snitt i stället då vår tjej inte vänt sig så hon låg i säte. Snitt var ju ÄNNU läskigare tyckte jag och kände mig snuvad på upplevelsen av en "riktig" förlossning. Men det gick ju det också ...

Svar: Åh, ja man kan ju liksom aldrig föreställa sig hur det kommer att bli eller vad som händer. Men det viktigaste är ju att det går bra och att både mamma och liten mår bra. <3
Therez.se

15 Nur:

skriven

Tack så hemskt för att du delade med dig utav denna fantastiska upplevelse, jag blev faktiskt tårögd! Nu längtar jag efter att få vara med om samma sak med min älskling, om några år så är det nog våran tur :) Tack ännu en gång och stort grattis till miraklet!

Svar: Tack för dina fina ord! <3
Therez.se

16 Tessan:

skriven

Varma lyckoönskningar, vilken underbart härlig text. Många mysiga stunder väntar er :)

Svar: Tusen tack rara du! <3
Therez.se

17 Caroline:

skriven

Åh vad roligt och läsa din förlossningsberättelse och blir lite avis :P Jag var planerad för igångsättning, men några dagar innan blev det ett urakut kejsarsnitt då jag sövdes ned för det var så bråttom få ut vår lilla skatt för hon mådde väldigt dålig vid varje värk. En fantastisk sjukvårdspersonal gjorde att allt gick bra, men känner mig lite snuvad på en "vanlig" förlossning och lite rädd inför hoppningsvis nr 2 :)

Många kramar till dig och din fantastiska dotter!

Svar: Jag kan tänka mig att det känns så men vilken tur att allt gick bra! <3 Och du ska nog se att det går jättebra om det skulle bli en till. Även om det är svårt så får man försöka tänka positivt. <3 Kram
Therez.se

18 Anna:

skriven

Vilken fantastisk berättelse, stort grattis till er!

Svar: Tack rara du! <3
Therez.se

Kommentera här:

Annonsera här »