Powered by Jasper Roberts - Blog

Om att inte vara glad

Att inte vara glad när man är i den punkten i livet när allt bara är helt magiskt på alla sätt och vis. Det är jobbigt, riktigt jobbigt. Men kanske är det just då, när stora fantastiska saker händer i livet (som att bli mamma t.ex) som det kan komma krypandes som det gjort med mig. Att känna sig tom fast man har allt. Att vara trött jämt, att vara orkeslös/utmattad, att när man får lite tid för sig själv och ska göra det man brinner för i vanliga fall slutar med att man bara stirrar tomt och inte får något gjort. Att man kan läsa en text tusen gånger men ändå inte förstår vad det står, - tankarna är någon annanstans. Att man lätt glömmer saker. Att ha känslostormar (bli arg och ledsen väldigt lätt). Att känna sig värdelös och förminska sig själv hela tiden. Ha ångest precis hela tiden för allt möjligt - stort som smått. Helst är hemma och inte vill träffa någon. Jag har fått ord på det nu - Depression/Förlossningsdepression. Jag trodde det slog ner som en blixt från ovan när man får barn men det är inte alltid så. Man kommer till en punkt när det liksom bara väller över i bägaren, och där hamnade jag för ett tag sedan. Det gör ont att inse men jag har tagit tag i det just för att jag egentligen är så jäkla lycklig och mitt i livet men ändå inte är glad. Det är inte bra, och det har t.om jag förstått vilket jag också är glad för att jag faktiskt gjort.
 
Varför jag väljer att dela med mig om det är för att det är vanligt men ändå hör man så lite om det. Vill bara skriva att man inte är ensam och det finns hjälp att få. Man ska inte låta det gå för långt utan det är alltid bra att prata med någon och få hjälp, det förstår jag nu när jag själv är där. ♥ Det är så skönt när någon kan sätta ord på det man känner och dessutom kan ha svar varför. Det blir så självklart då. Något som det inte var innan. Innan var det bara svart och förvirrande men nu faller en liten liten bit på plats då och då. På ett av mina möten hos psykologen fick jag en riktigt bra mening med mig hem. Jag berättade att jag inte kände igen mig själv och faktiskt är rädd för mig själv vilket är skrämmande och då fick jag till svars - "Det är inte du Therez, det är depressionen som gör så med dig och nu skall vi försöka göra allt för att du skall bli dig själv igen".
 
- Jag är på väg! ♥
 
1 ANNAWII:

skriven

Stor kram finaste vän <3

2 Christin:

skriven

Skickar massor med kramar till dig! Jag kom på idag att jag inte varit inne på din blogg på länge och sedan hamnade jag här. Har läst länge och gillar verkligen din blogg! Kram!

3 Gina:

skriven

Stor kram och tack för att du berättar! Fick själv barn för ca 3 månader sedan och jag kan känna igen mig litegrann. Vissa dagar känner jag mig så himla ensam även om jag precis har varit med massa folk. Men jag tror jag har lärt mig att hantera det och de braiga dagarna är klart många fler än de dåliga. Jag hoppas att det vänder för dig snart så du kan bli den dör glada personen igen ❤️

4 Helena:

skriven

Har aldrig kommenterat här tidigare. Jag fick mitt andra barn ungefär samtidigt som dig och känner så igen mig i det du skriver men för mig kom det redan under graviditeten. Efter 6 års kämpande för att få 2 barn så var vi äntligen nära men jag kunde inte vara glad. Jag var så orolig och ledsen och kände inte igen mig alls. Min läkare på specialistmödravården såg detta och fick mig till slut att börja äta antidepressiva under graviditeten för att undvika att jag skulle sjunka ännu mer när bebisen kommer och det hjälpte mig verkligen. Jag började känna igen mig själv och kunde njuta mer av den sista tiden. Vårt första halvåret med lillasyster har varit jobbig med otroligt lite sömn med jag håller mig över yta med min medicin och att prata om hur jag mår med min man och vänner. Har även gått hos en kurator under en tid. Det blir bättre och att ha satt ord på det är ett stort första steg! Hoppas du hittar dig själv snart igen. Stor kram Helena

5 Gabriella:

skriven

En stor varm kram till dig!<3

6 Anonym:

skriven

Tycker det är så starkt och bra gjort av dig att skriva om det här. Hoppas du får bra hjälp och snart är på väg ut ur det värsta mörkret.

7 Anonym:

skriven

Styrkekram <3

8 Sophie :

skriven

Så skönt att du tagit/fått hjälp. Fint av dig att dela med dig❤️Sänder dig en massa kramar💕

9 Jenny:

skriven

Hej kära du! Så bra du får hjälp. Detta kommer att gå bra nu., men kommer att gå bra. Detta är vanligt, men jobbigt. Kram

10 Anonym:

skriven

Kram!!

11 Sofie:

skriven

Så starkt och bra av dig att skriva om detta. Och jag är glad att höra att hjälpen hjälper, förhoppningsvis vågar alla som drabbas av detta göra som du. Önskar dig styrka!

12 Maja:

skriven

Kram till dig och vad starkt att du delar med dig!

13 camilla :

skriven

Åh, vad du gör skillnad genom att berätta! Jag är glad att du får hjälp och att du har tagit tag i ditt välmående och jag är glad att du väljer att skriva öppet om det. Ta hand om dig och var snäll med dig!

14 Anonym:

skriven

Läste denna bok för länge sen. Brooke Shields då hon drabbades av detta...http://www.bokus.com/bok/9789151846767/nar-regnet-faller-min-vag-ut-ur-forlossningsdepression/

15 Anonym:

skriven

Vet inte vart min kommentar försvann men här är ett boktips, Brooke Shields drabbades av detta. http://www.bokus.com/bok/9789151846767/nar-regnet-faller-min-vag-ut-ur-forlossningsdepression/

16 Linnéa:

skriven

Väldigt fint och viktigt att du delar med dig av det här. Hoppas att det vänder snart så du får leva livet utan depressionens inverkan. Stor kram

Svar: Tack rara du för dina fina ord, de värmer! <3
therez.se

17 Heléna:

skriven

Så bra att du fått hjälp så fort, jag sökte ju hjälp redan när M var liten och sa att jag trodde jag hade en förlossningsdepression. Nu har dom hållit på att utreda (efter jag bytt vårdcentral) och är fortfarande inte klara??? M är snart 3 år!

18 Trebarnsmamma :

skriven

Fint att du skriver om det! Jag fick en förlossningsdepression efter min första graviditet, och eftersom det är så tabu ( känns som det var ännu mer så för 6 år sedan) så höll jag det inom mig länge. Men sökte hjälp till sist. Det är tufft, men du kommer att bli dig själv igen. Terapi hjälpte mig. Så bra att du orkar prata om det & söka hjälp! Kände precis som dig, utmattning, jag minns att min terapeut bad mig läsa en text ur en bra bok om detta. Jag klarade inte att fokusera och läsa texten, det gick bara inte att koncentrera sig. Men jag minns när det kom tillbaka, då jag kunde börja läsa igen ( som jag älskar). Jag minns då jag äntligen sköljdes över av kärlek för vår dotter, tårarna bara sprutade. Vill också säga att idag märks absolut inget på mitt barn att jag hade en förlossningsdepression, vi är jättenära och har en jättefin mamma/dotter relation ( vet att man kan oroa sig för detta). Du kommer att fixa det! Du är så stark som klarar allt just nu & pratar om det!

19 Anonym:

skriven

❤️

Svar: <3
therez.se

20 Amanda:

skriven

Tack för att du delar med dig! Hoppas allt blir bättre med dig! Massor av kramar!

Svar: Tack rara du! <3
therez.se

21 Anonym:

skriven

Massa kramar till dig. ❤

Svar: <3
therez.se

22 Anonym:

skriven

Massa kramar till dig. ❤

23 Emma:

skriven

Hoppas du får må bättre snart! Många kramar ❤️

Svar: Tack rara du! <3
therez.se

24 Linda :

skriven

Kram❤
Skönt att du tagit steget att prata med någon om det!

Svar: Tack! <3
therez.se

25 Anonym:

skriven

Så sorgligt att man mår så dåligt men så starkt av dig att berätta!!

Svar: Tack rara du!
therez.se

26 Anonym:

skriven

Så sorgligt att man mår så dåligt men så starkt av dig att berätta!!

27 Anonym:

skriven

Hej!
Kände likadant när jag fick mitt barn. Dålig sömn, en unge med kolik. Boende i en främmande stad, familj och vänner långt bort.
Så trött och sliten varje dag och i get kändes längre roligt. Kände mig inte riktigt glad. Trots att Man borde vara det. Blir inte bättre av att alla andra som fått barn är superlyckliga och det bästa som hänt dem. Då får man dessutom dåligt samvete oxå.
Nu känns det bättre 1,5 år senare, .berättade dock inte för någon, för jag skämdes. Starkt av dig att berätta. Kram

28 Anonym:

skriven

Hej!
Kände likadant när jag fick mitt barn. Dålig sömn, en unge med kolik. Boende i en främmande stad, familj och vänner långt bort.
Så trött och sliten varje dag och i get kändes längre roligt. Kände mig inte riktigt glad. Trots att Man borde vara det. Blir inte bättre av att alla andra som fått barn är superlyckliga och det bästa som hänt dem. Då får man dessutom dåligt samvete oxå.
Nu känns det bättre 1,5 år senare, .berättade dock inte för någon, för jag skämdes. Starkt av dig att berätta. Kram

29 ddianasliv.blogg.se:

skriven

Vad starkt och bra att du skriver om det. Så viktigt att våga prata om. Jag håller tummarna att du får må bättre snart. <3

30 Angelica:

skriven

Åh vad ledsen jag blir för din skull. Så modigt av dig att berätta om det. Känns som ett ämne som det ligger mycket tabu i. (Har nämligen barn i samma ålder som dina små charmtroll.)
Jag hoppas att du längre fram ska kunna se tillbaka på det här och känna att det gjort dig ännu starkare än vad du redan är.
För kvinna att gå ut med detta är otroligt STARKT. Kramar till dig och din fina lilla familj

31 Annika:

skriven

Styrkekramar från mig.

32 Hanna:

skriven

Vad starkt av dig att skriva och berätta om hur du mår! Stor kram

33 Terese:

skriven

Förstår precis vad du går igenom, har haft det likadant. Nu börjar jag dock bli piggare och gladare och sugen på livet igen. Men fy fasen så tufft det varit i ett par månader, när dagarna varit en rad timmar att ta sig igenom. Styrkekram till dig!

34 JUNITJEJ:

skriven

En stor kram! Tack för att du skrev om detta!

Svar: Tack rara du!
therez.se

35 M:

skriven

Läste ditt inlägg häromdagen och kände direkt att jag måste skriva till dig. Jag förstår så innerligt vad du går igenom, är i precis samma situation som du med två små barn och husbygge på gång. Fick mitt andra barn i början av året och till en början gick allt jättebra. Efter 4-5 månader kom dock dessa jobbiga känslor, nedstämdheten, mörka tankar mm mm. Till slut sökte jag hjälp och fick då diagnosen depression/förlossningsdepression och har gått i terapi sedan dess. Nu mår jag bättre även om dessa tankar ibland fortfarande kan komma tillbaka. Egentligen hade jag nog en depression även när mitt första barn fötts men jag vågade aldrig söka hjälp. Berättade litegrann i föräldragruppen om att det var ganska jobbigt ibland med dottern (sov dåligt och skrek mycket, svår att få nöjd...) men fick då direkt höra att så kan man inte känna, man ska vara tacksam för sitt barn mm mm. Så jag är glad att jag vågade söka hjälp denna gång trots att jag inte har berättat detta för någon inte ens min egen mamma. Så TACK för att du delar med dig och visar att det kan drabba precis vem som helst. Jag önskar så att du snart får känna glädje igen. En stor kram till dig!

36 Carolina Thoor:

skriven

Många styrkekramar till dig! <3

Svar: Tack 💕
therez.se

37 Marie:

skriven

Åh, vad viktigt och starkt av dig att berätta detta! <3

38 Malin:

skriven

Kan inte alls föreställa mig hur det är då jag varken är deppig eller mamma (ännu, väntar smått till våren), men förstår att det måste vara hur jobbigt som helst! Gör allt som du mår bra av när du får en stund över, och framför allt, tvinga dig själv att ta det lugnt för stress hjälper absolut inte, det är jag säker på! Måste kännas skönt att Juni fått en dagisplats så att hon kan aktiveras där några timmar i veckan, förhoppningsvis hjälper det dig att komma tillbaka lite! :)

Kommentera här:

Annonsera här »