Hur var det nu igen?
Nu när jag ska lägga mig och sova själv känns det egentligen som mest. Att inte få ligga i hans famn känns jobbigt, men då tänker jag tillbaka på tiden när vi började ses. Då bodde han i Ronneby och vi sågs ungefär 1 gång i månaden innan han flyttade upp till Luleå och vi kunde ses på helgerna. Men det var ändå fruktansvärt jobbigt att vara tvungen att säga hej då varje söndag och sedan inte ses på hela veckan, ibland två. Men jag tror det var en nyttig tid på sitt sätt, man lärde sig helt enkelt att ta tillvara på tiden och visst är det nyttigt att få längta lite efter varandra också. I en viss mån. ;) Vill dock aldrig mer uppleva den tiden med bara ett konstant längtande, utan nu räcker det med en dag eller två. Nej nu ska jag sova och istället längta till morgondagen då vi får kramas igen! Sov så sött!