Powered by Jasper Roberts - Blog

Vår älskade "Junicorn"

Äntligen är hon hemma! Vår älskade Juni! Hon har varit nästan en hel vecka med sin farmor i Stockholm och firat kusinen som fyllde 2år. Det har varit så tomt här hemma utan henne och det var så underbart att komma hem efter jobbet idag och mötas av mina två små hjärtan som kom springandes mot mig. Alltså jag älskar dem så det finns inga ord som kan beskriva det. Våra älskade barn! Är så otroligt lycklig och tacksam att jag fått möjligheten att bli mamma till dessa fantastiska minimänniskor. De är allt för mig! ♥
 
Hur söt är inte Juni på bilden btw! Hon har gjort sig fin och klätt ut sig till enhörning innan kalaset för två helger sedan. Vi kallade henne Junicorn, hi hi.
 
Nu är det dags att borsta tänderna och gå och lägga mig. Sover så otroligt dåligt om nätterna nu då jag är galet muntorr av min medicin och vaknar av att det är som att Saharaöknen flyttat in i munnen. Btw så har jag börjat nedtrappning av den nu. Har gått ner 50mg för två månader sedan och nu går jag ner ytterligare 50mg. Det är lite skrämmande vid varje nedtrappning för på något vis är det som att jag tror att det är min livlina. Att det är dem som gör att jag är där jag är idag men det är ju inte riktigt hela sanningen. Jag försöker intala mig det! Första nedtrappningen gick hur bra som helst och jag märkte ingen skillnad alls så jag hoppas på samma nu också! Ha det bäst fina ni! ♥

Att hitta sig själv

Oj vad tyst det varit från mig de senaste dagarna! Planerna var att uppdatera en massa från Stockholm men min bärbara dator ville inte alls ta emot någon laddning så den bara stängde av sig hela tiden vilket gjorde att jag helt enkelt bara fick fokusera på mig själv.
 
Vet ni vad? Jag är så otroligt lycklig över att jag kommit så långt som jag faktiskt gjort gällande min depression och det känns extra mycket när de som är nära säger det till en. När jag skulle åka till Stockholm i lördags så försov jag mig. Jag hade helt missat att ställa klockan på rätt dag och dessutom sov barnen längre än de gjort på många månader vilket i kombination inte alls blev bra. Jag vaknade 06.42 och skulle åka 07.00. Sa jag btw att jag inte packat? HA HA! Jag hoppade upp ur sängen och slängde ner saker i väskan samtidigt som jag försökte rodda lite hemma då mina älsklingar skulle åka iväg också. Min älskade man sa då till mig att jag var som en ny människa, som mig själv igen. Hade detta varit för någon månad sedan hade jag nämligen brutit ihop och kurat ihop mig i ett hörn på golvet och gråtit samtidigt som jag skakat som ett asplöv. Men så blev det inte nu utan jag skrattade mest åt att jag varit klumpig och dessutom så naiv att jag skulle packa samma morgon som vi skulle åka. Ha ha! Jag tänkte inte alls på det såsom han gjorde och när han sa det blev jag alldeles varm inombords. Ni anar inte hur mycket det betyder att få höra något sådant när man varit i ett mörker man själv inte såg slutet på. Att ens vän sedan säger att jag fått tillbaka lystern i ögonen och huden fick mig att bli tårögd. ♥ Det är verkligen de bästa kvitton man kan få om att få höra sådant gör att man växer i sig själv varje dag.
 
På något sätt har jag svårt att förstå idag hur jag faktiskt mådde för ett år sedan. Jag hoppas verkligen att alla som befinner sig i en depression tar hjälp eller att någon i dennes närhet kan hjälpa till att få denna person att förstå att den behöver hjälp och att det absolut INTE är något fel i att varken be om hjälp eller ta emot hjälp. Att vara öppen för både samtal och medicinering för att komma på rätt bana igen. Att finna sig själv och finna livsglöden igen. Var rädda om er och de ni älskar! ♥

Lördag, tacksamhet och mysiga barntofflor

* Inlägget är i samarbete med Pandafeet.se
Idag är det lördag och jag känner mig på ett underbart humör. Var hos psykologen igår och det liksom kom över mig hur otroligt långt jag kommit. Att jag vänt från det mörkaste mörker och nu faktiskt kan vara glad, se fram emot saker och känna mig genuint lycklig och till freds med mig själv. Jag har t.om energi igen att finnas för andra men har lärt mig att jag måste räcka till mig och min familj i första hand. Det är ett stort steg för mig! Jag har jobbat så otroligt hårt det senaste året och det är magiskt att kunna känna igen. Jag är så tacksam över min älskade man, mina fantastiska barn och mina vänner och familj som funnits där hela tiden. Utan er vet jag inte hur det skulle gått. ♥ Jag och min psykolog talade om att jag eventuellt skulle vara med på gruppterapi någon gång för att hjälpa andra mammor som är inne i det hemskade mörker jag önskar att ingen behövde uppleva och jag kände att JAAA! Det vill jag! Kan jag gör lite skillnad genom att berätta min historia så vill jag göra det. Även om en av mina största fobier är att tala inför folk så överväger det miljoner gånger om att jag kanske kan hjälpa en medmänniska. Jag hoppas innerligt att jag får chansen att vara med någon gång.
 
Igår och idag har vi pysslat på här hemma. Vi har städat övervåningen så nu är det ordning och reda där så vi kan börja fixa där om möjlighet ges. Vi har även städat utanför huset och gjort klart för vintern. Hälsat på lite familj har vi också hunnit göra och ikväll väntar en lugn myskväll.
 
Btw, hur UNDERBARA är inte Juni och Victor´s nya tofflor!? De verkligen älskar att ha dem! Ni hittar dem hos pandafeet.se och jag kan starkt rekommendera dem! Vi har ganska hala golv och dessa är verkligen perfekt för dem eftersom de ger lite grepp utan att suga fast liksom. Och hur söta är dem inte? Juni klarar att ta på sig dem själv då de är flexibla från hälen och fram med gummiband. De är dessutom gjorde i 100% läder vilket gör att de andas bra. Tror att det är därför att de gillar dem så mycket så småtrollen har ganska varma och svettiga fötter i vanliga fall men inte med dessa.
Annonsera här »