Powered by Jasper Roberts - Blog

Lila rosor och fullt ös

Något som är riktigt frustrerande är när man vill så mycket men inte hinner någonting. Eller visst hinner man saker men när man väl får tid "över" så behöver man ju tydligen tid för återhämtning. Ha ha! Tänk att förut kunde man bara köra på och göra hur mycket som helst och dessutom sova väldigt lite. Jag har väl kanske förstått att förr eller senare så kraschar man om man fortsätter så men det var rätt skönt där och då när energin fanns och man hann precis allt. Jag försöker helt enkelt bli vän med mitt nya jag och acceptera det. Ibland går det riktigt bra och ibland lite sämre men det går i allafall bättre och bättre.
 
Well well. Dagarna går i ett här hemma! Busa med barnen, försöka hantera en trotsig 3-åring och fixa med huset. På kvällarna däckar man mest bara i soffan eller som nu försöker jag fixa lite här på datorn. Sitter även och spanar in lite reor och jisses vad mycket fint jag hittar! Gaaah, det rycker i shoppingnerven, ha ha! Btw hur vackra är inte dessa lila rosor? Helt stört att de stått i tre veckor!
 

Om att inte vara glad

Att inte vara glad när man är i den punkten i livet när allt bara är helt magiskt på alla sätt och vis. Det är jobbigt, riktigt jobbigt. Men kanske är det just då, när stora fantastiska saker händer i livet (som att bli mamma t.ex) som det kan komma krypandes som det gjort med mig. Att känna sig tom fast man har allt. Att vara trött jämt, att vara orkeslös/utmattad, att när man får lite tid för sig själv och ska göra det man brinner för i vanliga fall slutar med att man bara stirrar tomt och inte får något gjort. Att man kan läsa en text tusen gånger men ändå inte förstår vad det står, - tankarna är någon annanstans. Att man lätt glömmer saker. Att ha känslostormar (bli arg och ledsen väldigt lätt). Att känna sig värdelös och förminska sig själv hela tiden. Ha ångest precis hela tiden för allt möjligt - stort som smått. Helst är hemma och inte vill träffa någon. Jag har fått ord på det nu - Depression/Förlossningsdepression. Jag trodde det slog ner som en blixt från ovan när man får barn men det är inte alltid så. Man kommer till en punkt när det liksom bara väller över i bägaren, och där hamnade jag för ett tag sedan. Det gör ont att inse men jag har tagit tag i det just för att jag egentligen är så jäkla lycklig och mitt i livet men ändå inte är glad. Det är inte bra, och det har t.om jag förstått vilket jag också är glad för att jag faktiskt gjort.
 
Varför jag väljer att dela med mig om det är för att det är vanligt men ändå hör man så lite om det. Vill bara skriva att man inte är ensam och det finns hjälp att få. Man ska inte låta det gå för långt utan det är alltid bra att prata med någon och få hjälp, det förstår jag nu när jag själv är där. ♥ Det är så skönt när någon kan sätta ord på det man känner och dessutom kan ha svar varför. Det blir så självklart då. Något som det inte var innan. Innan var det bara svart och förvirrande men nu faller en liten liten bit på plats då och då. På ett av mina möten hos psykologen fick jag en riktigt bra mening med mig hem. Jag berättade att jag inte kände igen mig själv och faktiskt är rädd för mig själv vilket är skrämmande och då fick jag till svars - "Det är inte du Therez, det är depressionen som gör så med dig och nu skall vi försöka göra allt för att du skall bli dig själv igen".
 
- Jag är på väg! ♥
 
Annonsera här »