Saturday - Big belly, big feets
Det bjuds visst på lite sol här i Umeå idag och vi sov lite extra länge denna morgon. Ingen bebis ännu och det börjar vara en smula plågsamt. Ha ha. Längtar ju så jag vet inte vad, eller vi längtar ju båda två så vi håller på att spricka. Den som väntar på något gott väntar ALLTID för länge tycker jag. Ha ha.Just nu börjar det vara lite svårt att sysselsätta sig. Det hade varit mycket lättare om man var mer pigg i kroppen och inte hade så ont för då hade man ju kunnat gå på långa, härliga promender eller ta en tur på stan för att få tiden att gå men tyvärr är ju inte fallet riktigt så för mig utan det blir mest bara att vara hemma, vila och ta hand om sig. Jisses vad olika graviditeter är egentligen! Vissa tränar in i det sista och lever aktivt som vanligt medan vissa får jätteont och måste sluta med allt sådant som man gillar för att kroppen inte pallar det. Orättvist tycker jag, hade gärna varit den där gravida som snörde på sig promenadskorna och begav sig ut på en pw i en timma då plötsligt vattnet går och man får gå hem i rask takt och åka in på förlossningen. Ha ha. Aja, nu är det ju inte så men jag blickar frammåt för snart är liten hos oss och jag vet ju hur fantastiskt kroppen är så kanske går det snabbt att komma tillbaka så jag får ta långa härliga höstpromenader med bebis, barnvagn och älskling i höst. ♥
//It is a new day and still no baby yet. It´s starting to be kind of boring just being at home and rest, because that´s just about what I can do right now. I think it is a little bit unfair that the pregnancys can be so different. Some people can go on with their life as normal and take long walks and work out while some (like me) have so much pain and can almost do nothing. Buhu! :( Well well, soon we have our little baby girl with us and then I hope that my body will get back pretty soon to normal so that me, baby and my love can take long and lovely autumn walks together. ♥
skriven
Ja visst är det märkligt hur olika det kan vara. Själv blev jag sjukskriven i vecka 26 med twinsen och kunde inte gå längre än mellan toaletten, sängen o köket sista 2 månaderna. Räddningen var när jag fick en rullstol o kunde lämna huset. Var så bitter på alla gravida som levde på som vanligt haha. Men det är en så kort period i livet och nu i efterhand spelar ju de där månaderna ingen som helst roll. Stort lycka till inför förlossningen och livet som mamma :)